En resa längs riksväg 51 är en färd genom ett Sverige från igår. Södra Närke är en av alla de regioner i vårt land som har gott om glesbygd och bruksorter.

En av dessa ligger en halvmil väster om 51:an och har idag en befolkning på ett drygt tjugotal personer.

Spikfabriken med anor från 1600-talet finns emellertid kvar och byn ger idag vittnesmål om en industri som krympt radikalt. Här finns en hel gata med övergivna villor. Den kallades i fordom lyckliga gatan.

bj_01.jpg

I sin höjds dagar sysselsatte tillverkningen av spik runt 100 personer.
Byn hade till och med ett eget sidospår från Norra Östergötlands Järnvägars smalspåriga linje mellan Norrköping och Örebro för transporter till och från bruket.
1970 uppgick befolkningen till 132 personer, men därefter minskade det.
Tio år senare fanns blott 63 bofasta kvar och vid sekelskiftet var siffran nere i 59.
Efter år 2000 finns ingen statistik i SCB:s databas för småorter, eftersom definitionen på en småort är en befolkning på minst 50 personer. I en by där vägen slutar och jobb inte finns spelar det ingen roll hur vacker och magnifik naturen omkring är.
Det går inte att leva på luft.

 

bj_02.jpg

Efterhand som bruket expanderade och fler anställdes, växte byn till andra sidan sjön och en bro leder över forsen till ett bostadsområde som uppfördes i början av 1960-talet och en bit in på 70-talet.
Idag står de flesta av dessa villor öde och övergivna sedan många år.
De tio gulbruna elementhusen längs lyckliga gatan stod klara 1965, dekorerade med plåtfasader och takpannor i betong.
Här fanns lekplats, garage och närhet till både vattnet och skogen.
En folkhemsidyll i Tage Erlanders Sverige.

bj_03.jpg

Gamla invånare har fina minnen från sin tid i byn med trevlig grannsamvaro och gemensamt midsommarfirande
med liv och rörelse.
Till midsommarfirandet 2011 dök fyra personer upp.

bj_04.jpg

Hus av den här varianten är tämligen vanliga i vårt land.
Det sägs finnas mellan 15 000 – 18 000 elementhus runt om i landet, alla uppförda under rekordåren och en stor del av dem tillverkade i Mockfjärd.

bj_05.jpg

Hemma är det bäst, men vad har hänt med skogen?

 

bj_06.jpg

Är det något test, var är min sommaräng?

bj_07.jpg

Inget är som förr, ser inga spår av plogen…

bj_08.jpg

…grannens ytterdörr har någon spikat igen.

bj_09.jpg

Här var hem och hägn och fullt av människor

bj_10.jpg

Här levde far och mor, du och jag och lillebror

bj_11.jpg

Låt oss flyga högt som svalorna…

bj_12.jpg

…se som om det vore ett paradis.

 

bj_13.jpg

Det vilar en smått sorglig stämning över gatan med alla dessa hus.
Här och var stöter man på spår av mänsklig aktivitet, som till exempel ett skattemärke från 1990.

bj_14.jpg

De senaste årens hårda vintrar har varit för mycket för några av garagetaken.

bj_15.jpg

Uppgifter säger att husen längs den här gatan utrymdes för 20 år sedan.
Det var väl ungefär lika länge sedan något senast anslöts till påfyllningsröret.

bj_16.jpg

Garage av den här modellen finns det massor av runt om i vårt land även
om de flesta saknar träd framför portarna.

bj_17.jpg

Husen påstås ägas av en person som även äger bruket i byn.
Gräsmattorna runt de övergivna husen klipptes regelbundet fram tills nyligen
men numer når växtligheten upp till knäna.
Det sägs att husen ska rivas eftersom det inte finns något behov av dem i framtiden.
Är man stark som en björn och har en bra hammare så får man nog ner dem till slut.

bj_18.jpg

Man undrar om Leif ”Blomman” Blomberg kände till spikfabrikens betydelse för de boende i byn
och vad den lokala fackklubben gjorde för att bevara jobben.

bj_19.jpg

På ett hus finns en namnskylt.
Kanske var Arne förman eller hade en annan högre position på bruket.

bj_20.jpg

Arne verkade ha bråttom med att flytta härifrån.
Genom ett hål i ytterdörrens glas ser man rakt in i en kusligt närvarande röra av kläder
skor och prylar.
Jag väntade mig nästan att en åldrig man skulle sticka fram huvudet från hallen och
fråga vad jag sysslade med.
Det kändes inte bra att titta in här.